Ingvar, anhörig
Min berättelse
1967 dog min mor i bukspottkörtelcancer. Hon blev 58 år gammal. Det jag minns tydligast var känslorna av vanmakt och ilska blandat med sorg och vemod. Det var ju så orättvist. Hon som var så fin och snäll och alltid kärleksfull mot mig. En fruktansvärd otur att just hon skulle drabbas.
Nästan 50 år senare sitter jag med min hustru och väntar på besked från den datortomografiundersökning man gjort på henne. Hon har gått ner i vikt och känner sig allmänt krasslig. Läkaren förklarar att det finns en tumör stor som en tennisboll i höger njure och att den måste opereras bort med det snaraste. Alla minnesbilder och känslor kommer över mig. Inte nu igen!
Operation görs. Njure och binjure avlägsnas. Några metastaser finner man inte. Det verkar hoppfullt, men läkaren vill inte ge några garantier. Man vet aldrig. Även om tumören varit helt inkapslad i njuren kan ändå några celler sluppit ut som bildar tumörer så småningom. Åren går med regelbundna kontroller som inte visar på några konstigheter. Efter 5 år upphör kontrollerna.
Strax därpå sker en röntgenundersökning av helt annan anledning, men som så kallat bifynd upptäcks en fläck på lungan. Det visar sig vara en metastas från den bortopererade njurtumören. Det är inte den enda och nu börjar ”kriget”. Inledningsvis känns det oerhört jobbigt och deprimerande. Växelvis med olika behandlingar börjar vi planera och agera för en annan framtid än vi tänkt oss. Men åren går och vi börjar anpassa oss. Bromsmedicinerna och strålbehandlingarna verkar ha god effekt även om bieffekterna också är mycket påtagliga. Efterhand börjar vi återgå till vårt gamla liv eller i varje fall nästan. Vi går ut och äter, bjuder hem vänner och till och med efter flera år åker vi utomlands. Vi har fått tillbaks en efterlängtad vardag med jobb i trädgården, ett nytt köksbord och till sommaren tar vi husvagnen och åker till Gotland. Jag säger som min gamle morfar sa när man frågade hur han mådde: ”Det kunde vara sämre”.
